söndag 27 september 2009

Fiskeavbrott i jakten

Jag pratade med Staffan häromdagen. Han har rakt av slagit till och blivit tvåhandsfiskare, dvs han har köpt ett tvåhands flugspö med rulle, linor, klumpar ja hela klabbet.
Naturligtvis var han sugen på att testa grejorna på lördagsmorgonen och jag var väl inte direkt nödbedd att hänga med.

Spöet som han köpt är av ett märke jag inte har egentligen någon koll på, nämligen Harvest. Spöet är ett Harvest Aquila #8/9 13,6 ft, rullen tror jag var en hi-level men minns tyvärr inte.
Själva spöet är bambufärgat vilket jag inte är helt säker på om jag tycker är coolt eller styggt. Ska bestämma mig framöver men tillsvidare svävar jag på svaret. Spöet annars verkar vara av bra kvalitet, ringar rullfäste mm.
Korken ska också vara av schysst kvalitet (även om Staffan blev fundersam innan dagen var slut..) Harvest levererar kork bland annat till Sage, Orvis mfl.
Som jag nämnde ovan så var vi lite fundersam över korkkvaliteten då den efter några timmars användande visade spår av små gropar som blidats. Förmodligen ingen fara men fortsätter det är det bara att skicka tilbaka spöet.

Det har var Staffans premiärtur och hade aldrig kastat med ett tvåhandsspö tidigare. Det som var skojigt var att han frågade mig om råd?!? Sanslöst, jag kan tamigfan ingenting kring hur man fiskar med tvåhandsspö. Enda skillnaden mellan mig och Staffan är att jag har provkastat några timmar en gång tidigare samt att jag äger en DVD med kastinstruktioner... inte mycket till expertis kan man säga....
Staffan visade dock fallenhet för det hela och efter nån timma så fick han faktiskt till ett och annat kast ganska bra.
Jag provade några kast själv med spöet och jag har iofs inte så mycket att jämföra med (ett vision 3zone som jag hyrde i somras 1 dag samt att jag provat svågern Anders spö, ett "hemmabygge" av crilles flugfiske i sollefteå) lite grann. Av vad jag kunde döma kändes det som att spöet var väldigt lätt och att det laddade bra.
Men som sagt det är baserat mest på vad jag sett på tv..
En annan rätt cool detalj var att spötuben var designad i 8 kantig bambu. Det som drog ner betyget där var att det fanns ingen rem att bära tuben i.

Oavsett så blev jag dock fruktansvärt avundsjuk! JAG VILL OCKSÅ HA TVÅHANDSSPÖ!!!
Får dock vänta med det till man sparat ihop lite pengar. Siktar på att kanske kunna köpa ett till vårkanten.

Så själv fiskade jag lite spinn istället. Ingen öring blev det, men väl en skaplig harr på ca 7 hg som fick friheten åter.
Kan fortfarande vara lite väl tidigt för havsöringen. Skulle gissa på att vattnet är ca 14 grader och det känns väl varmt. Borde dock kunna bli intressant under kommande veckor, speciellt som att det nu skulle bli ordentligt mycket kallare den kommande tiden.

Nu ska jag sätta mig och läsa om tvåhandsspön istället på allehanda hemsidor.

Må era födelsedagspresenter och julklappar bestå av tvåhandsspön!

fredag 25 september 2009

Älgjakt andra helgen

Nu är det några dagar sedan jag var iväg och jagade (förra helgen) men det har varit så stressigt med jobbet att jag helt enkelt har varit för knäckt när jag kommit hem så jag har helt enkelt inte orkat.

Förra helgen var jag i alla fall upp och jagade. Åkte direkt från Sundsvall på lördagsmorgonen. Det är skönt på ett sätt genom att man får en kväll hemma i Matfors tillsammans med Anna men å andra sidan får man stiga upp vid en okristlig tid för att hinna upp i tid.
Det är faktiskt rätt skoj att fara iväg vid den tiden och samtidigt se folk som i varierande tillstånd försöker att ta sig hem efter krogen.. När man ser dom använda precis hela vägen raglandes med nedböjt huvud och händerna djupt inkörda i jackfickorna så är man inte avundsjuk på hur deras morgondag kommer att se ut...

Vi hade sagt att denna helg skulle det endast vara kalvjakt så vi kan jaga vuxna djur även under oktoberjakten.
För alla er som bara jagat kalv så vet ni vad det innebär...
Jajamän, hade inte suttit länge på pass förrän det kommer en kviga spatserande och ställer sig med bredsida på 15 meter och tittar på mig. Det var bara att säga "Grattis!" och njuta av ögonblicket. Det är alltid skojigt att komma en älg nära och kunna studera dom närmare utan att behöva störa friden med ett skott.
Nu kom Dannes hund Boss efter ett litet tag och störde friden, men det var en rolig stund. Resten av dagen så lyckades älgarna hela tiden gå utanför skotthåll, eller synhåll.

På söndagen så var vi lite folk och då brukar det vara svårt att jaga effektivt. Personligen tycker jag att det blir lite roligare då det blir möjligt att även som passskytt bli rörligare och måsta anpassa pass sittandet mer till hur hundföraren går.
Hur som helst så fick vi upp älg som gick utanför området. Jag tog bilen för att åka ner och kolla av en väg där älgen/älgarna hade gått ut ur området. Enligt pejl åt hundföraren så var hunden en bra bit utanför området.
Sagt och gjort så åkte jag ner, parkerade bilen och klev ur och började prata i radion för att få ett hum om var älgarna hade gått över vägen. När jag står där och pratar hör jag plötsligt en kalvs karaktäristiska lockläte "äähh, äähh, äähh" (det är svårt att härma en älgkalv i text..)
"vafan, har jag bössan?" är första tanken. In i bilen och ut med pangen. Ska sedan trycka in ett skott i loppet för att vara beredd.
Helt plötsligt står kalven mitt på vägen 20 meter i från mig och tittar på mig med den klassiska kalvblicken "hmm, vafan håller den där mänskliga idioten på med? Bäst jag skuttar vidare"
Naturligtvis har skottet lagt sig fel på något vänster men dum i huvvet som man är försöker man med våld ändå trycka slutstycket framåt, vilket som ni alla vet inte går.
Innan jag fått in ett skott i loppet ser jag bara rumpan på kalven som skuttar vidare inne i skogen. Nu grämer jag mig inte så mycket för det. Förmodligen var det n potentiell 30-taggare som istället kommer att häsa på mig igen om några år.

Efter detta så avslutades jakten för helgen och jag kunde återvända hem till Matfors.

Må era patroner färdas rakt fram vid era mantelrörelser!

onsdag 16 september 2009

Älgjakt Söndag 13/9

Efter lördagens styckning så gick vi ut en liten sväng även på söndag.
Återigen hade jag tur att få älg på mig. Och det gick bättre den här gången än dagarna före med debaclet med min skadeskjutning.
Jag kunde skriva upp min tredje för året på mitt gamla favoritpass "lokflon".
Här har jag genom åren fått nedlägga ett flertal älgar.
Det är längst in i en myrhals mellan två "knösar" där älgen har en förkärlek att passera och man kan verkligen sitta och njuta av en vidunderligt fin utsikt.
Den här morgonen var också den lite av unik. Frosten hade kommit på morgontimmarna och det var fruset både i myren och träden. Sedan var det totalt vindstilla. Det är något som vi inte är vana på lövliden. Det blåser i stort sett jämnt här uppe genom att det ligger såpass högt som det gör.
Numera så går förresten även passet under benämningen "08-passet" beroende på att passnumret är 99 dvs. inte riktigt hundra..


Må era pass vara frostnupna och vindstilla!

Styckningsdag Lördag 12/9

Styckningsdag...

Det är bara att konstatera... Det är skittråkigt att stycka!

Dels är man så dålig på att stycka så man hamnar alltid på köttfärsdetaljen. Det är fan inte skoj att stå och tälja kött som ska malas i en hel dag.
Jag hatar verkligen de jävla slaksidorna!!

Men värst är nog att det alltid går bort en hel dag med jakt!
Missförstå mig ej, visst är det trevligt att komma hem med en balja med kött, men det måste finnas nåt bättre sätt än att stå själv en hel dag och hacka.

Egentligen tappar man två dagar har jag kommit på.
Dels förlorar man en dags jakt, men samtidigt blir det en hel dags arbete mitt i ledigheten.

Nä, jag skulle gladeligen betala en hel kluns med pengar för att få jaga även denna dag och ha någon som styckar så det bara är att komma till slakteriet vid dagens slut och hämta en färdig låda.

Få se vad nästa år kan ge..




Danne i en snyggt designad styckningsklädsel..

Må era älgar sakna slaksidor!

Älgjakt fredag 11/9

På fredagen råkade jag ut för det som är varje jägares mardröm, nämligen en sårskjutning.
Jag stod på en väg och hörde älg i skogen nedanför mig som vinklade och gick utefter vägen till vänster om mig.
Naturligtvis så håller man då skärpt uppsikt åt det håll dit man hört älg gå. Några minuter efter att knakandet har tystnat så får jag en känsla av att jag ska vrida på huvudet.
Naturligtvis är det en liten tjur som kommit in i vägen en bra bit bort och springer nu rakt mot mig i hyfsad fart.
Bössan åker upp och siktet känns stabilt där korset vilar på stickhålet.
Det känns dock för långt för att ta ett skott rakt framifrån utan jag bestämmer mig för att vänta till älgen vinklar och ska på sidan in i skogen igen.
När älgen då väljer att kliva av vägen så trycker jag av skottet. Precis när det smäller är tjuren på väg ner i diket och jag känner att skottet blir alldeles för högt.
Fan! Fan! Fan!
Jag hade ju kunnat räkna ut med stjärten och en kritbit att när älgen kliver ner i diket blir den lägre!!
Det är bara att hoppas att det blev en slätbom och ingen skadskjutning.
Jag går fram på skottplatsen och tittar men kan inte se varken hår eller blod.

När såten är avslutad tar jag med Mattias med jaktterriern Elsa för att spåra.
Elsa är nog vår bästa spårhund och riktigt bra på att spåra och hon kommer utan tvekan att hålla koll på var den här älgen tar vägen.

När vi på nytt kommer fram till skottplatsen hittar vi nu med hår. Långt och ljust hår vilket indikerar en träff i och omkring puckeln. FAN!
Tjuren visade dock ingen reaktion i skottet så jag misstänker att skottet varit ett "flänsskott" dvs ett skott som bara stryker skinnet.
En bit in i skogen hittar vi sedan ett fåtal droppar blod högt på några granar som också stöder teorin om puckelskott..
Vi spårar sedan en bra bit där vi hittar någon enstaka bloddroppe innan blodet helt upphör. Vi fortsätter att spåra in på grannlagetsmark (efter kontakt med dom naturligtvis) och utifrån spåren så har älgen lugnat ner sig till lugn promenad och inga legor, blod, hår kan påträffas.
Efter flera timmars spårning kan vi konstatera att älgen kommer att klara sig och att det rörde sig om ett skott som strök pucken utan att göra någon större skada och att älgen kommer att klara sig.
Det är alltid lika tråkigt när en skadskjutning inträffar. Det lär en att man bör verkligen vara säker på en bra träff.
I det här fallet var jag säker på en bra träff, men jag hade missbedömt avståndet och tog inte till hänsyn att älgen blev "lägre" när den klev ner i diket.
Borde jag ha avlossat detta skott? Med facit i hand... Nej!
I stridens hetta kan dock omdömet grumlas en aning och i det här fallet borde valet ha varit att avstå skottet.
Mitt ansvar är det utan tvekan, och det här får ligga till lärdom för kommande skotttillfällen.

Må era omdömen vara skarpa och er hand stadig!

tisdag 15 september 2009

Älgjakt Torsdag 10/9

På torsdagen var det återigen dags att gå en sväng på gråknösen/gråbärget/blomsterbacken.
Den här gången drog jag lotten "Dennis tornet" eller som vi sade förut "lysledningen fjärdingsvägen"
Det gick inte lång stund innan det blev upptag ut mot storhygget och Pelle som gick med Kalinka fick Ko med kalv på sig. Pelle fäller kalven och säger på radion att kon är på väg upp mot lysledningen. Så det var bara att göra sig beredd och försöka hålla koll i alla 4 riktningar (väg som korsas av en kraftledning).
Trots att man var beredd så blir man lika överraskad varje gång. Ser plötsligt kon komma med bra fart över kraft ledningen på ca 100 m.
Trots att kon kommer med ordentlig fart och att man står och lyssnar och spanar intensivt så kommer älgen helt ljudlöst ut ur en total risdjungel. Fascinernade vad tyst dom kommer!
Instinktivt åker geväret upp. När skottet går, precis innan kon försvinner in i riset, känner jag att jag inte ligger tillräckligt långt fram med tanke på farten på kon.
Ropar på radion att jag sköt på kon och Pelle svarar med att hunden hade sprungit förbi den fällda kalven och tagit efter kon. Bara några sekunder senare ser jag kalinka springa över kraftledningen i kons spår och strax därefter så börjar det skälla ett hundratal meter från mig.
Det blir stånd på en gång och jag smyger ner ur tornet som jag står i och går ut på vägen. Törs inte göra några rörelser då jag hör att ståndet inte står riktigt still. Pelle är en bit därifrån så jag får klartecken på att själv gå in på ståndet.
Nu törs jag inte börja förflytta mig då jag inte hör riktigt var älgen tänker gå. Står därför kvar och avvaktar. Sakta men säkert går så kon ut på vägen ovanför mig och jag höjer bössan och trycker till...och det händer ingenting!!
Jag hade tagit patronen ur loppet när jag klev ner ur tornet och sedan glömt att ladda om. En snabb repetering och jag kan avsluta med ett skott som fäller kon.

Återigen är Pelle snabbt på plats och tar ur min andra älg denna vecka.
Han börjar fungera som min personlige urtagare ;-)
Det är konstigt, men för vissa hundförare så får man oftare skjuta. När Pelle går med kalinka har jag som passkytt ofta haft tur och fått skjuta.
Stor tacksamhet dock för hjälpen med urtagningen!



















Må era skott vara snabba och dödande!

måndag 14 september 2009

Älgjakt onsdag 9/9

I och med att jag for från Matfors på onsdagsmorgonen så fick jag kliva upp 01.45... Jag kan meddela för dom som inte vet att det är rätt tidigt på morgonen....

Vi valde denna morgon att jaga ett område som kort och gott kallas "nea byn" Jag drog lotten "tallen ute på storhygget"
Danne skulle sitta på tornet i passet bortanför mig med Birgersson ännu längre borta på hygget.

Med tanke på att Dirgersson och Danne gick före mig ut på hygget, då jag vinglade på bra mycket långsammare en bit bakom, så fanns inga tankar på att se någon älg ute på hygget. Så jag höll på ett bra tag och vinglade på innan jag kom upp på kullen där passet är.

Döm om min förvåning när jag kommer upp och ser en kviga stå och beta bara 40 meter från passet med bredsidan åt mig. Hon hörde mig naturligtvis och ställer sig och tittar rakt på mig en bra stund. Vinden låg dock rätt så hon kände inte min lukt. Efter en stund tittar hon bort för ett ögonblick så jag passade på att ta ett steg bakom en liten buske och saaaaakta börja ladda bössan samtidigt som hon återigen blängde på mig.
Nu hade jag laddat bössan men kunde ändå inte ta ett skott. Skottvinkeln mot övriga passare kändes för riskabel så jag tänkte att hon får hellre gå. Nu började hon att smyga iväg inne i riset och tanken var att "jaha, det var den det" Så klen hon pånytt fram i en lucka och tittade på mig länge och väl. Nu tycktes hon också inse att något inte stod riktigt rätt till så återigen försvann hon in i en ridå av ris nu började hon smyga sig iväg lite snabbare men som tur var så gick hon ur den riskabla skottvinkeln för mina passgrannar och så fick jag plötsligt en liten lucka och kunde släppa ett snabbt skott. Hon försvann på en gång ur kikaren och osäkerheten infann sog genast på en gång.
"Hmm, undrar just hur det där tog..."
Jag kände i skottet att det blev lite högt, men att det borde räcka gott och väl, men man är ändå alltid osäker innan man har fått bekräftelse. Pelle, som gick med hund (Kalinka) var dock i närheten och var snabbt på plats och vi kunde konstatera att kvigan låg stendöd på skottplatsen. Bara någon stund senare smäller det längre ner hos Danne och vi har två djur i backen.

Jag är sedan ypperligt tacksam över att Pelle tar ur kvigan åt mig. Är alldeles för klen för att göra det själv märkte jag. Heder åt honom!



















Må alla era älgar stå kvar medans ni laddar!

Å så var jakten igång..

Nu var det då äntligen dags för en av årets verkliga höjdpunkter nämligen älgjaktsveckan.

Att komma ut på pass den första måndagen i september är verkligen något speciellt som man absolut inte vill missa.

Den här gången var det dock nära. Några dagar innan jakten åkte jag på något som heter kristallsjuka. Det är något som totalt förstör balanssinnet och som orsakas av att små kristaller lossnar och börjar åka runt i hörselgångarna vilker ger riktig karusellyrsel. Tänk er känslan av en riktig fjortisfylla precis när man går och lägger sig... multiplicera det sedan med 2...

Åkte i alla fall upp på sändagen till jaktmarken för det obligatoriska jaktmötet och för att hinna träffa jaktkamraterna. Tanken var från början att åka upp redan på fredag men satt på akuten både fredag och lördag så var i alldeles för dåligt skick då.
Mötet avhandlades och vi gick igenom regler avskjutning, papper och allt som hör till.
Åkte sedan upp till Näs och sov över hos farsan, eller sov och sov... Natten före första måndagen sover man inte, man ligger och hör ljudet av stora skovlar som slår emot träden och ser stora tjurskuggor som lösgör sig från risridåer..

Måndagen kom och vi inledde traditionellt med att jaga Gråknösen/Gråberget som alltid brukar vara ett område som levererar. Så också denna gång. Två djur fick stryka på foten (tror jag, mitt närminne sviker mig rätt kraftigt ibland)
Jag var dock för yrslig för att stå med ett laddat gevär i skogen efter det här och fick helt enkelt se mig besegrad och for därför tillbaks till Sundsvall. Via telefon fick jag tid för besök på öron för att kolla yrselproblemet dagen därpå. Tisdagen spenderades därför på sjukhuset och det blev ingen jakt. Det som var positivt var ändå att dom kunde faktiskt ta bort sora delar av yrseln vilket innebar att onsdagen kunde jag fara tillbaka upp och jaga igen.